Jag längtar...
När jag bestämde mig för att tillbringa en lite längre tid i Uganda så kändes mina 9 veckor som en evighet.
Jag tänkte på allt jag skulle hinna göra och jag tänkte på hur färdig jag skulle känna mig när det var dags att åka hem.
Jag hann absolut med mycket under mina veckor, men jag hann inte med allt jag ville göra, och jag kände mig absolut inte färdig med att vara där...
Nu har jag varit hemma i 2 veckor men mina tankar är därnere nästan oavbrutet.
Jag vet att människor här tycker att det är konstigt att man kan gå upp i något så mycket,men jag vet också att just dom människorna har inte varit iväg och sett det som vi har gjort och dom har inte upplevt det heller.
Jag älskar dem och jag saknar dem så jag nästan blir galen...
Anna
Åh, Anna , jag kan fortfarande känna deras små armar runt min hals.....Lille Isac med sitt fina leende, Majorine som blev familjevän
och tillgivne Lucas. Sam vår "bodygard", ja det tar aldrig slut....
Vilken lycka att få uppleva detta, och jag vet att alla vi som var där känner likadant.....och här hemma har vi fått en meningsfullt uppgift med att hjälpa dessa barn till ett bättre liv....
Kram kram
Jag längtar också mamma... Massor...
