Ibland stannar världen upp och hjärtat slutar slå för en sekund. Man vill bara gråta samtidigt som man blir glad för att man har gjort skillnad för någon, och sen blir man förtvivlad i samma stund.

Sam´s lillasyster Tracy gav mig en sån stund.

När vi kom för att hämta henne till Bristol den första gången nu när jag var nere så visade det ju sig att hon inte var redo att åka, men jag träffade ju henne ändå och hon kom springande ut hur huset rätt in i famnen på mig och hon kramade mig länge länge...

Vi gick in i huset för att prata med mormor och morfar och Tracy gav mig ett brev.

Jag valde att inte läsa det där utan jag stoppade ner det i väskan.Jag tog fram det senare på kvällen och läste det då och jag visste inte vad jag skulle känna .

Hon skriver att hon älskar mig mer än vad hon älskar sin mamma för att jag tar hand om henne och hennes storebror,mormor och morfar och jag har inte lämnat dem.

Hon skriver att dom älskar mig allihopa, men att dom inte har något att ge mig...

Hon kallar mig deras egna Anna Muzungu.

Tänk om hon visste vad dom gjort för mig? Jag behöver inte en endaste sak i världen någonsin igen.

Jag har fått det jag behöver och det var att jag behövde lära mig hur världen ser ut.

Nu vet jag och jag är tacksam.

Sam,Tracy,Nakawesi och Mr Mugerwa sitter så djupt i mitt hjärta, mer än vad jag trodde var möjligt och ord från en liten flicka rubbade hela min värld.

Hon säger att dom inte har nåt att ge mig? Dom gav mig sig själva och nåt vackrare kunde jag inte fått.

 

 

                                  

                                                                                   Anna