Jag är inte en van bloggare som Anna skrev i går och livet kom i kapp i går och gjorde att detta föll i glömska....., men vi fortsätter där vi var och vi hade precis lämnat Eddies mamma.

 

Det blev några timmar i bil denna dag. Det festliga är att ingen riktigt pratar om hur långt det är i kilometer eller miles, utan man pratar i tid i stället. Så efter ytterligare någon timme på dom bitvis väldigt håliga och svårframkomna vägarna så närmade vi oss Eddies och Annes hem. Vägen fram till huset går knappt att beskriva i ord med det känns som om bussen skulle välta flera gånger om och vägen är så smal så man kör i grannarnas "trädgårdar" för att komma upp till Eddies hus. Vägen har jag åkt förr så på något konstigt sätt så kändes det helt normalt.

 

Väl framme så fick vi äntligen möta Eddies son Lorraine och hans dotter Whitney. Dom är i sin skola under terminerna och kommer bara hem över loven. Dock är skolan relativt nära deras hem så vissa söndagar så åker Eddie och Anne till barnen och hälsar på. Nu hade dom fått ledigt torsdag till söndag så det var otroligt härligt att få krama om dom igen. 2008 var det den första gången som vi träffade barnen och sedan har vi följt dem under åren som gått och dom är helt fantastiska barn och Lorraine är en kopia av sin pappa både i sätt och till utseende.