Som vi tidigare berättat om så hade vi besök av en grupp andra svenska nu senast vi var nere. Mia och Lars-Göran och 4 vänner till dem som varit på en safariresa i Uganda och som skulle avsluta med ett besök på Bristol.

 

Mia är sedan urminnes tider min mammas bästa vän och således har ju också Mia tagit del av historien om vår skola.

Mias sätt att hjälpa har sedan starten varit att hon är en av våra familjevänner och nu skulle hon få chansen att träffa det barnet som hon brevväxlat med under några års tid ,Nalukenge Sharon.

 

Sharon är inte direkt ett barn längre, men när jag berättade för henne att Mia skulle komma så blev hon så lycklig och det var en lång väntan!

 

 

Den dagen då dom skulle komma så mötte vi ju upp dem med brassbandet och det blev en fantastisk stämning med en gång! Tårarna rann på Mia så fort hon klev ur bussen och hörde bandet spela och sen började vi vår march tillbaka till skolan.

Jag kollade av för att se om Sharon spelade,vilket hon inte gjorde och då förstod jag att övriga barn och ungdomar nog skulle möta upp lite längre fram för att marchera med dom också.

Mycket riktigt så gjorde dom det och jag fick syn på Sharon.Mia gick en bit framför mig,så jag haffade tag i Sharon och vi sprang ifatt Mia...Att det regnade den dagen var jag glad för därför att tårarna rann på mig, och jag kan inte ens skriva nu utan att tårarna kommer....Att i ljudet av trummor och trumpeter få ropa till Mia att här är Sharon och se dem ta varandras händer och marchera vidare det var stort!

Lyckan i Sharons ögon kommer jag aldrig att glömma.

Att få vara den utvalda om än bara för några timmar,det borde alla få uppleva...