Vi föreläser och drömmer om att där en dag ska sitta alldeles rätt person som tror på oss och det vi gör lika mycket som vi själva gör, och som kan trycka på rätt knappar för att vårt arbete ska gå lite lättare.

Natt kan bli till dag utan att jag sovit för att tankarna surrat på alldeles för mycket och just det är det värsta.

Tårar som kommer utan förvarning för att jag helt plötsligt känner nåt som jag gömt undan för länge,eller av frustration för att det känns som att ingen i hela världen förstår ett endaste dugg.

Känslan när man skjuter människor ifrån sig för att man inte orkar ta emot likgiltigheten dom visar inför det man själv känner och jobbar för. Då vänder man hellre och går undan.

Förr stred jag för att alla skulle lyssna på vad vi hade att berätta, nu berättar vi för dom som frågar på riktigt och för dem som stannar kvar och lyssnar på svaret. Dom som inte vill,vill inte heller vi berätta för.

 

                                                                                     Anna