Barnen dör och jag kan bara titta på...
Jag får veta att jag ska till Mulago,det stora sjukhuset i Kampala,vi ska hälsa på ett barn som är sjukt som är son till en vän till Eddie. I min värld är det ingen fara och till Mulago har jag velat länge.
Vad jag inte vet är att jag ska kliva rakt in på akutavdelningen för barn och vad jag inte vet är att mitt hjärta fullständigt ska brista inom några få minuter.
Jag får se barn i sina sängar och fast jag aldrig har sett dem tidigare så ser jag att dom aldrig kommer att klara sig.
Jag ser en mamma vaka över sitt barn som ligger helt stilla och jag går ut, jag orkar inte se mer.
En stund senare kommer hon ut och hon gråter förtvivlat och ropar sitt barns namn...Barnet dog där och då och jag ser dem komma med kroppen inlindat i ett vitt skynke...
Det barnet var barn nummer 20 som dog den dagen på akutavdelningen på Mulago och klockan var då 13.05.
Jag blir ombedd att gå in och träffa det barnet som vi åkte dit för att träffa och fastän jag inte vill gå tillbaka så kan jag inte säga nej.
Pojken är medtagen och han får blod.Munnen är torr och jag undrar i mitt stilla sinne hur det här ska gå.
Han öppnar ögonen när jag kommer och han ser att jag har bandage på min hand.Han får filten nerviken och visar att han har det också. Han ler trött och jag tar hans hand och han håller den hårt. Jag stryker min hand över hans huvud och jag vill ta över all den smärta han har.
Jag sitter hos honom i 10 minuter och jag är bara där i både tanke,själ och hjärta.
När Sam lite senare bekräftar det jag redan visste,att det barnet inte kommer att överleva,så vill jag inte höra på det.
Pojken var på Mulago förra veckan också och han var den enda som överlevde den dagen och nu har han bett sina föräldrar om att slippa åka dit för han vill inte dö han också,han är rädd för det.
Men han är där,och han kommer inte att komma därifrån med största sannolikhet.
Han liksom så oändligt många barn får avsluta sin liv innan dom ens på riktigt har börjat...
Det går verkligen inte att ens försöka förstå... Men du finns där och det gör sån skillnad.
Kram Anna
Men åh så fruktansvärt! :(
Alltså Anna. Det gör ont när jag läser detta, kan inte i min vildaste sätta mig in i hur det känns för dig.
Skickar massor med kramar och hoppas också att du mår bättre!
Men så hemskt.. :(
Aj vad ont detta gör att läsa. Skickar så mycket styrkekramar jag kan uppbringa till dig. Hur ont det än gör att läsa dina ord så kommer jag inte i närheten av hur det antagligen känns för dig. Ta med dig att DU gjorde skillnad för den här killen och många andra barn, bara genom din närhet och värme. Var rädd om dig. Massor av styrkekramar till dig från mig och säkert många fler.
Styrkekramar till dig Anna blir rörd när läser detta !! 😥👍👍 😄
Anna, jag tror jag vet exakt hur det känns. Även om man innerst inne vet om hur verkligheten ser ut och får det berättat för sig är det något helt annat när man får uppleva det själv. Den motsägelsefulla känslan efteråt när man känner att man helst skulle ha velat slippa insikten samtidigt som inser att insikten kommer att förändra något inom en permanent som förmodligen gör en till en bättre människa. Ibland kan det kännas lockande att göra som de flesta andra och satsa fullt ut på sig själv, sänka sitt handikapp i golf, göra karriär, visa grannarna hur lycklig familj man har och resa till Thailand över jul...Då behöver man ju aldrig utsätta sig för det du just gjort och slipper känna frustrationen i känslan av att inte kunna göra tillräckligt. Då är det viktigt att komma ihåg och förstå vad som händer inne i en på djupet när man gör det Ni gör, det du gör. Det är lätt att börja tvivla och känna sig totalt uppgiven och energilös efter en sådan erfarenhet men jag lovar att det trots allt utvecklar dig som människa. Jag beundrar Er och tycker att det Ni gör är helt fantastiskt! Jag vet varför Ni gör det och vad som driver Er men jag känner också igen de motstridiga känslorna, det ständiga ifrågasättandet av sina egna värderingar och känslan av otillräcklighet.
Fint skrivet Anna. Man fäller en tår när man läser. Stark att orka gå in igen. Du och gör ändå skillnad och har ett stort hjärta för dessa barn. Styrkekram
