För oss som varit där tidigare så visste vi vad som väntade oss när vi vaknade upp den första dagen. Även om vi inte hade fått så många timmars sömn så var det med lätthet som vi klev upp. Bussen skulle komma och hämta oss efter frukost för att ta oss ut till skolan och det låg en spänning i luften hos oss alla.

 Vi körde vägen ut till skolan och även om man åkt den många gånger förut så blir man lika tagen varenda gång när man ser alla människor som är på väg någonstan, till fots, i buss eller på en buda buda ( motorcykel taxi). Allt myller och sorl av människor som kämpar dag efter dag för sin överlevnad. Det är många känslor och tankar som sätts igång när man tillåter sig att ta in allt det man ser omkring sig.

När vi hade någon kilometer kvar till skolan så stannade bussen till utmed vägen. Det var på samma ställe som förra året när brassbandet kom för att möta oss och hjärtat började slå dubbla slag av glädje. Vi gick ur bussen och mycket snart så kom även i år hela brassbandet fram och började spela för oss. Brassbandet började gå mot skolan samtidigt som dom spelade och vi gick efter med leenden som sträckte sig från öra till öra samtidigt som tårarna av glädje kom.

Man befinner sig i ett  lyckorus av glädje och av tacksamhet. Glädje över att vara där men också musiken som kommer från brassbandet gör att man känner en sådan tacksamhet och beundran från alla tjejer och killar som går och blåser så som dom gör  ibland timtals långa marscher. Det är stort för mig och det väcker en sådan beundran över det som dom utför.

Folk utmed vägarna älskar att höra musiken och går gärna ut ur sina hus och hyddor för att vinka till oss och barnen dansar till musiken. Efter att vi hade gått några hundra meter så utbröt ett jubel utan dess like och där så stod alla övriga elever och väntade på oss. Snabbt så såg man några välkända ansikten och vi hann med lite kramar innan vi tillsammans fortsatte mot skolan tillsammans med alla barnen.

Väl framme på skolan fick vi vara med om ett välkomnande som värmde i kapp med solen som lyste från en klarblå himmel. Vi fick höra den ugandiska nationalsången, flaggorna hissades och den största överraskningen var nog att Anna tillsammans med Sam hade övat in den svenska nationalsången tillsammans med barnen så dom kunde sjunga den för oss medan brassbandet spelade!!  Så otroligt fint och högtidligt det känndes.

Sedan så välkomnade varje klass oss med sång och dans, från minsta babyclass ända upp till dom äldre eleverna i P6-P7.....

Veckan hade startat på bästa sätt och vi alla kände oss välkomna till Bristol Academy!! 

Jennie