Så var jag hemma igen...och det känns som att jag inte ens varit borta.

Allt är sig likt och det enda som verkar vara förändrat är jag själv.Eller..mina pojkar verkar ha vuxit på längden och jag känner mig hemskt kort...Min dotter har ju flyttat också under tiden jag var borta,det är också annorlunda,men annars är det sig likt.

 

 

Jag har haft 9 fantastiska veckor.Jag har upplevt saker jag aldrig tidigare upplevt.Jag har känt saker och jag har sett saker som jag aldrig någonsin gjort.Mycket av det kommer jag att stoppa i mitt hjärta och ta fram när jag är redo för det,för det är jag inte nu.Jag kan inte ta in allt.

 

 

Jag har haft en fantastisk hjälp av Sam som alltid.Han gör precis allt med ett leende och ingenting är jobbigt.

Han var en stor hjälp för mig under tiden jag var sjuk och kunde berätta för mig vilket nästa steg skulle bli så jag skulle vara förberedd på det och det var skönt att veta.

Han var ensam när alla andra kom på besök men han klarade det fantastiskt bra,och jag tror att han inte kommer att glömmas av i första taget av nån som träffade honom under den veckan.

 

 

Jag tar min tid i Uganda med mig och jag kommer aldrig att glömma.Jag vill inte och jag kan inte.

Jag vet bara att vi måste jobba ännu hårdare för barnen på Bristol, för att dom förtjänar det....