Det har gått några dagar nu sedan vi kom hem och det är nog först idag som jag kan känna att jag har landat. Det är en sådan otrolig omställning att komma hem, det är samma känsla som infinner sig varje gång. Känslan av tomhet och trötthet övertar all ens vakna tid. Kanske är det så det måsta få vara för det har ju inget att göra med att man inte är glad över att komma hem igen för det är man ju när man är ifrån sin familj utan det är mer att man ska ge sig dessa dagar till att smälta alla intryck och komma ifatt sig själv.

 

Denna gång så tog det "bara" tre dagar för mig och jag kan idag säga att jag känner mig glad och så otroligt tacksam över vad livet har att erbjuda mig och alla de som delade denna resa och som har haft turen i livet att få möte den värme som vi möter så fort vi landar på Ugandisk mark.

 

Resan gick väldigt bra så som den brukar när man ser fram emot det som väntar när man landar. Skillnaden denna gång var att det var ett säkerhetspådrag gällande jakten på ebolasmittan. Det var inget som upptog min tid innan vi åkte men när man satt på planet och fick fylla i papper på vad man varit och gjort dom senaste veckorna så insåg man nog vidden av det. På Entebbes flygplats när vi klev av planet så var det långa köer in vi fick handsprit, det var inlämning av vår dokumetation om var vi har befunnit oss den senaste tiden samt hälsokoll om vi hade feber. Vi klarade alla givetvis av denna koll men det blev lite påtagligt på något vis att dom måste ha superkoll på vilka som kommer in i landet.

 

Välkomnadet var som vanligt varmt och där var många välkända ansikten som väntade på oss och det blev många glädjetårar över att äntligen vara på plats igen.

 

I bussen, som körde ut ur Entebbe för att ta oss in till Kampala, slöt jag ögonen för några sekunder. Skratt och prat, svenska blandat med engelska och luganda fyllde bussen och jag bara visste att detta skulle bli en ännu en resa som skulle förändra och berika mitt liv än en gång......

 

Jennie