Lille älskade Lucky...Han är runt 7 år men han pratar engelska som en hel karl! Jag får veta att hans mamma klokt nog har valt att prata engelska med honom hemma och det är otroligt ovanligt. Men då all undervisning i skolan sker på engelska här så har du stora hinder i din inlärning om engelskan brister, och det gör den tyvärr för en hel del....Hade dom fått undervisning på sitt eget språk så hade antagligen fler klarat sig bättre.

Men det går inte att ha det för stamspråken är så otroligt många, därför använder man engelska.

Men han sitter i mitt knä en kväll,så frågar han om vi ska ha en fest som vi brukar?

-Ja,det ska vi ha tycker jag är mitt svar och jag undrar om han tycker det också?

-Ja det vill jag gärna! Kan vi äta kött då? och ris? Ska vi dansa också?

-Såklart ska vi dansa! och äta kött,ris och massa goda saker!

-Ska Mr Director (Eddie) och mama Big (Eddies fru) också dansa?

-Ja... det tror jag nog att dom ska!

-Kan vi ha ballonger och kanske leka också? Och släppa lampor i himlen?

Ja,ja ja älskade unge, vi kan det.Vi kan göra nästan vad som helst för dig och för dina bröder och systrar som ni kallas på Bristol. När jag vet att ni minns det som vi gjort och ni bär det med er,precis som vi hoppats på då är det inte svårt att göra det igen.

När jag vet att dom där kvällarna inte bara finns i mitt och Jennies hjärta utan hos en hel drös med små afrikanska fattiga barn också då är det svårt att tänka att pengarna vi lägger på en fest inte är värt det.

För det är det. Minnen kan rädda en många gånger under en livstid och kan minnet av en fest rädda nån, då Lucky...då ska vi ha en fest såklart,denna gången också.

                                                                                Anna