Jag är inne på min tredje vecka i Uganda och det känns som att tiden fullständigt rusar iväg.

Mina 9 veckor här kommer att vara över innan jag har hunnit reagera och det skrämmer mig lite.Men i Uganda så lever man i nuet och jag försöker göra det jag också.

Det är fortfarande ganska lite barn här men dom kommer väl under nästa vecka skulle jag tro.

Jag har varit iväg ett par dagar och vi har klarat oss undan regnet så jag har fått 2 dagar med enbart sol vilket har varit jätteskönt.Det hade regnat kraftigt här men som sagt vi klarade oss.

Platsen jag varit på kräver ett eget inlägg så det kommer en dag när jag hunnit ta in det jag var med om.

För övrigt så mår jag fortfarande bra! Inga konstigheter.Jag längtar hem ibland såklart, framför allt på kvällarna när jag går och lägger mig och man kan låta tankarna ha sin gång,när man får tänka sina tankar helt ut utan att nån stör dem,då känner man också mycket.

Jag som normalt är en känslomänniska lång ut i fingerspetsarna och som gråter när jag både är arg,ledsen,glad och trött har klarat också den biten bra,ända tills min lille kille Lucky kom tillbaka i söndagskväll.

Rätt som det var så kom han bara genom grinden och han gick rakt fram till mig och sa bara helt tyst Hi Anna och så tog han min hand.

Jag dog lite.

 

 

 

                                                                                 Anna