Just idag känner jag det.
Det vi har gjort och fortfarande gör i Uganda känns helt självklart.Vi ser det inte som nåt stort liksom.
De gångerna som det går upp för mig är när jag själv ser bilder på det.Hur det faktiskt såg ut när vi kom dit allihopa 2008 och hur det ser ut idag när vi ensamma står kvar vid rodret Jennie och jag 7 år senare.
Det känns så otroligt konstigt att det gick, och att det går att jobba så som vi gör.Att först befinna sig vid sidan av nån annan som drar det tyngsta lasset och uträttar massor för att sedan bli dom som är kvar och fortsätta att uträtta saker fast på ett annorlunda sätt och ändå blir det precis lika bra och kanske tillockmed ännu mer gjort.
Det känns rätt fantastiskt att veta att vi faktiskt har uträttat nåt ganska stort i livet.Jag känner det så just idag.
Det ni har gjort ÄR fantastiskt! Det är inte många som hade orkat stå vid rodret som ni gör, ja jag vet att ni tycker att det är många som hjälper till, men någon ska rodda ihop allt och det är just ni!
Stora varma kramar <3
