Nu börjar det så sakta sprida sig nere på skolan att vi är på väg tillbaka och jag vet att dom numera längtar efter oss precis lika mycket som vi längtar efter dem.Första frågorna är alltid: När kommer ni? Vilka kommer? Hur länge stannar ni? Och sen kommer May god bless you.Thank you for loving us.

Det är våra storkillar som bor på skolan som vi kan ha kontakt med via facebook som säger det och jag kan lätt höra hur snacket går på kvällarna i deras sovsalar.Dom vet att även om dom är stora och att det helt naturligt blir de små barnen som pockar på vår uppmärksamhet när vi är där så blir det iallafall alltid lite annorlunda och ganska mycket fest när vi är där och hälsar på även för dem.

 

Vi har sett dem växa upp och förbi oss i längd,vi har fått vara med och se dem gå från blyga barn till tonåringar med attityd men likväl massa hjärta.Från att generat inte ha vågat möta våra blickar till att nu sträcka ut armarna i en björnkram så fort man stiger innanför grindarna.

Jag minns att jag ställde en fråga till dem för många år sedan nu,hur dom såg på sin framtid...Ingen såg den överhuvudtaget.Nu har dom drömmar och dom ser den komma.

Den utvecklingen är det vackraste av allt.

 

 

När dom tränar på sina instrument på eftermiddagarna och dom har dragit sig undan litegrann bara de stora, och man går dit och sätter sig och lyssnar på dem och tar lite kort,om man tittar man på dem då,på riktigt, så ser man leendena också i ögonen över att också dom är sedda...