Ibland blir jag så vansinnigt rädd.Rädd för att allt det vi jobbar för bara ska rinna ut i sanden och försvinna för oss.Rädd att våra ideér ska ta slut hur vi ska kunna dra in pengar till barnen på Bristol.Rädd att Eddie ska bli sjuk och försvinna och vi står ensamma kvar med 400 barn utan att veta hur vi ska ta oss vidare,för sanningen är att utan Eddie så finns inte Bristol.

Han håller i byggen,han ska se till att barnen är friska och trygga,att lärarna är nöjda och presterar det dom ska.Han ska ha mat på bordet till sin egen familj, pengar till skolavgifter.

Han sliter så illa så inte en enda utav oss förstår hur mycket det måsta ta på honom.Sena kvällar och tidiga mornar det hör till hans vardag sedan många, många år tillbaka.

 

 

Förstår ni hur svårt det är att inte driva på här hemifrån när vi vet vad han har att jobba med där? Ibland när vi ber om hjälp så vill vi bara krypa ur skinnet så jobbigt känns det och man vet att det finns mängder av människor som är så trötta på att höra om Bristol.Vi är medvetna om det,men vad dom inte är medvetna om är att drygt 400 barn och ungdomars liv står och faller med Eddie,och då är det svårt att ta hänsyn till om det finns nån som inte orkar höra på.

Nu står vi inför en resa igen och det känns så skönt att vi ska få komma tillbaka och vara med dem och förhoppningsvis få se Eddies allra bästa leende igen,det leendet som han får när vi lyckat genomföra nåt som inte ens finns i hans fantasi.

 

 

 

                                                                                          Anna