Det är svårt men det finns ändå...
Att läsa om barn och människors öden och liv i Afrika är inte så lätt. Vi vet alla att dom inte har det som vi och det kan vara svårt att ta till sig.Då är det lättare att skjuta det ifrån sig och tänka att det inte finns.
Vi får uppleva Uganda på nära håll och ändå har vi inte sett allt.
Under mina år med Sam så finns det samtal som jag aldrig kommer att kunna glömma.Vi pratade en kväll för många år sedan nu,han hade några dagar tidigare fått hela sitt hus länsat på allt han ägde. Inget var kvar.Han hade vart på en spelning och kom hem till en uppbruten dörr. Hans värld rasade såklart och han var rädd,han ville inte stanna där.
Han hittade ett annat ställe men han hade inget att ta med sig.Det han ägde hade han på sig.
Jag skickade ner pengar till en madrass och lite kläder.Han var otroligt tacksam.Jag fattade egentligen inte alls vad han gick igenom inser jag nu.
Den där kvällen så skriver han helt plötsligt att han hatar mörkret.Han berättar att just nu hör och känner han råttorna i sitt rum.Han ligger på en madrass på ett rått betonggolv och han har inget. Han vet att så fort han somnar kommer dom att springa på honom också. Han vet det för det har hänt förr. Det betyder dock inte att man vänjer sig vid det.
Den kvällen stoppade jag om mina egna barn extra mycket.Jag kände en enorm tacksamhet över vad jag kunde ge dem och en lika stor sorg över vad jag inte kunde ge Sam.Jag tänkte att det finns så många som har det som han och ännu värre än det....Jag somnade aldrig den natten men jag lovade mig själv att aldrig nånsin blunda för verkligheten för den försvinner inte för det.
Anna
Kommentarer
Trackback
