Det finns inlägg som man från början vet är svåra att skriva och det är oftast när dom kommer lite för nära en känslomässigt.När det man vill säga ska komma fram på rätt sätt utan att låta konstigt eller man själv för den delen ska verka konstig.
Hursomhelst...
Idag är det Jennies födelsedag.Och hon fyller 40.
Utåt sett så ser hon ganska försynt ut,hon låter inte särskilt mycket,men trots det så finns det ingen som sätter sig på henne.Hon har en inre pondus.
Vi har alltid gått i samma skola,men aldrig i samma klass.Vi har aldrig tillhört samma vänkretser och vi är varandras totala motsatser både nu och då.Men så hände nåt för 18-19 år sedan och vi blev varandras vänner,snabbt blev vi det.Inte bara kompisar utan evinnerliga vänner.Såna som man inte har så värst många av under en livstid.
En sån vän som man kan ringa närsomhelst på dygnet om man behöver det.En vän som redan innan man ens vågat erkänna saker för sig själv redan har svaret men ändå lyssnar när man vågar säga det högt.En vän som inte då säger Vad var det jag sa?Utan bara lägger en hand på axeln och man känner styrkan komma till en bara genom den enkla handlingen.
Jag har en sån vän i Jennie.
Alla livets skeenden som vi har gått igenom har vi fått göra vid varandras sida.Barn som har fötts,människor som har lämnat oss.Giftermål,sjukdomar och skilsmässa.Konfirmationer,studenter,familjeresor och en en skola i Uganda.Vi jobbar vid varandras sida trots våra olikheter och det är kanske just våra olikheter som blir vår styrka.
Det jag inte kan,det kan Jennie.Dessvärre händer det inte så ofta att det är tvärtom...att jag kan och inte hon.....Men jag bjuder på det.Hon är absolut den smarta av oss två.Hon kopplar alltid på hjärnan också upptill sitt hjärta.Min hjärna kan lätt hamna på efterkälken.
Dom som lever nära oss har fått höra många skratt under åren.Inte såna där mysiga småfniss...det finns inte i vår värld.
När vi är ihop blir det mesta väldigt väldigt roligt. Få delar vår humor men det gör inget,vi har ju iallafall kul.
Vi tas nästan alltid som systrar och jag ser henne nästan som det också.Att vara nära nån handlar inte om blodsband.
En del människor är man bara nära ändå.
När man delar så mycket upplevelser och känslor som vi gör så blir man automatiskt en enhet.
2014 var inte mitt bästa år i livet,men det var det året jag ändå förstod på riktigt att en sån vän som Jennie kommer jag aldrig att få igen....och jag är tacksam varje dag att jag får kalla henne min allra bästa vän.
Grattis Jennie på födelsedagen och tack för allt du är.
Anna
Här fick jag några väl valda ord från Jennie på min 40 årsfest.Vid sidan av Jennie har vi hennes man Martin.
Rörd och lycklig över orden.Tacksam för att hon finns.
