Nånstans inuti mig så visste jag att jag inte var frisk,jag kände ju det,men jag ville inte att dom skulle förstå hur illa det var egentligen.Tydligast för mig var Sams oro,för han visste också,den oron oroade mig med.

Jag hade svårt att fokusera på  veckan men jag försökte verkligen.Jag ville ju ge dem en positiv upplevelse som aldrig tidigare varit i Uganda.Alla visste att jag hade varit sjuk men vi visste inte att det skulle slå ut igen som det gjorde. Utåt sett så var jag ganska pigg men jag tror att mitt resesällskap upplevde mig lite konstig och inte så positiv.

Den dagen då jag på riktigt förstod att jag inte skulle lösa situationen själv är som ett töcken för mig. Jag minns frossan som kom över mig igen som i ett trollslag på skolan just när vi var i full färd med att orndna för kvällens fest.Jag minns Eddies ord att det nu var tvunget att åka till läkaren och att vi skulle åka nu.Sen minns jag i stort sett inget mer tills jag vaknar upp med dropp i handen i en säng på en klinik med Sam sittandes bredvid.

Jag kommer aldrig att glömma hans ögon just då och jag skämdes för att jag inte lyssnat på honom tidigare.Dom ville lägga in mig för malarian var aggresiv och den var allvarlig,jag vägrade förstås.

Jag fick lova att komma tillbaka ytterligare 6 dagar för injektioner och det gjorde jag.

Utåt sett så blev jag bättre,inuti mig skrek hela min kropp efter vila.Jag lyssnade såklart inte på det heller.Men när dörren till mitt rum slog igen på kvällarna när vi var tillbaka på hotellet så sov jag som aldrig förr,jag har aldrig känt mig så trött förut.

För samtidigt som det sjuka drog i mig åt ett håll så skrek det dåliga samvetet i mig att jag inte var bra nog för dom andra i sällskapet.Att Jennie fick dra ett tyngre lass än vad som var väntat och att min dotter och mamma hade längtat efter mig och jag inte räckte till för dem som dom kanske hade förväntat sig.

Den enda jag kände mig trygg med just då var Sam för jag visste att han skulle se om det blev värre.

När man ger sig iväg som jag gjorde och med allt man får höra om alla faror innan man åker så vill man gärna inte erkänna för nån när det faktiskt går fel...man vill liksom inte ge dom den känslan av triumf.

Det var nog därför jag valde att inte känna efter hur jag mådde egentligen,hur rädd jag var och hur ont jag hade precis överallt och hur mycket jag önskade att allt verkligen skulle gå vägen....