Jag vaknar upp med ett ryck och vet inte om jag har drömt eller om det har hänt.Jag sätter mig upp och inser till min stora lättnad att jag drömde än en gång.I drömmen har Sam dött och han finns inte längre med oss.

Såklart kan jag inte somna om utan tankarna kommer att vi varje dag närmar oss den dagen då faktiskt vi förlorar nån därnere som står oss nära.Det har vi gjort härhemma så klarar det gör man,det vet man ju men skillnaden att förlora nån där är att vi aldrig hade hunnit säga hejdå eller ens hunnit ner till en begravning,då man begravs dagen efter man har dött i Uganda.

 

 

Mina tankar går till Mulago,Ugandas stora sjukhus där hundratals människor dör varenda dag.Människor som dör utan att anhöriga ens vet att dom hamnat där och sen begravs i massgravar när tillräckligt många har samlats i dödens rum på sjukhuset.Jag minns hur jag fått Sam att lova att han aldrig någonsin åker till Mulago utan att berätta det för nån.Rädslan att han ska vara en av dem som hamnar i en massgrav får håret att resa sig på mina armar och jag kan inte ens tänka klart tanken.

 

Alla känslor som rör vårt arbete och liv i Uganda går verkligen hand i hand...Kärleken blandat med oron och rädslan.

Glädjen och tårarna.Känslan av att vilja ge upp tillsammans med viljan att göra allt allt som står i vår makt för att rädda varenda unge.Så länge vi arbetar med Eddie och barnen på Bristol,och så länge som Sam finns i mitt liv så kommer vi att ha det så här,man måste nog bara acceptera det.