För några år sedan lärde vi känna en kille som hette Brain. Jag har skrivit om honom förut och om hur mycket han har kommit att betyda för oss. Hans hjärta är stort och det har det varit från början. Han är 15 år gammal och alla som träffat honom av oss här i Svergie säger samma sak när dom beskriver honom och hans sätt att vara. Otroligt ödmjuk, vänlig och ber aldrig om något. Han har ögon som beskriver vad hans hjärta säger och ett leende som smittar.

 

Jag vet att han betyder mycket för Anna också men det har blivit så att jag och min familj har hjälpt honom genom åren. Till en början så betalade vi hans skolavgift så att han kunde fortsätta att läsa på secondary när han var färdig med Bristol. Vi har sett till att dom har lite extra mat när dom har det som värst och vi har kunnat hjälpa dom när dom varit sjuka. Vid varje besök vi gjort så har han växt och vi har lärt känna honom och hans familj. Han är alltid med oss när vi är där och hämtar och lämnar oss på flygplatsen. Han har alltid en hjälpande hand för oss och han gör det för han är så som person inte för att göra sig till för att vi är där....

 

Förra året så träffade jag hans mamma och lillasyster när dom kom till Bristol en dag. Hon var i mina ögon lika vän som sin son och jag blev så otroligt tagen över mötet med hans mamma Gertrud. Inför denna resan så hade vi pratat om att vi skulle besöka Brain i hans och hans mammas hem där dom bor tillsammans med hans små syskon. 

 

I ett tidigare inlägg så har Anna skrivit om just denna dagen och hur mycket det besöket berörde henne. Mina ögon fylls med tårar medans jag skriver dessa rader för aldrig någonsin har jag upplevt dom känslorna och dom bilderna i mina ögon som sedan etsade sig fast i mitt huvud och i mitt hjärta.

 

Huset dom bor i ligger inte långt från Bristol. Vi beslöt oss för, jag och Anna, att inte alla skulle gå dit då vi inte ville dra för mycket uppmärksamhet till oss när dom bjöd in sina vita vänner till sitt hem. Min Amanda följde med samt Eddie och Brains bästa vän Samuel tillsammans med Sam.

 

På vägen dit så fick vi många glada hejarop och frågan vart vi var på väg. Brain förklarde väldigt glatt att vi var på väg hem till honom. Klockan blev väldigt mycket innan vi kom iväg och Brain var för söt när han förklarade att hans syskon stannat hemma hela dagen för att vänta på att vi skulle komma dit. Eddie hade förvarnat oss innan att området som dom bor i är väldigt fattigt marken dom bor på är vattensjukt och så fort det regnar så svämmar det över och in i husen......

 

Vi har sett mycket och det var inte så farligt som jag trodde när vi kom fram och dom bjöd in oss alla i deras lilla hus. Storleken på huset var nog ca 4*4 meter och inne i huset så fanns det en våningsäng som Brain delade med sin lillebror Isaac och sin lillasyster Sherinah. I sängen i gemte låg hans mamma och hans lillasyster. Där fanns två fotöljer och ett bord samt lite lådor och påsar till förvaring.

 

Men så fort vi satte oss ner i deras fotöljer kände jag hjärtat snörpas åt och jag tittade åt Annas håll och såg hur hennes ögon fylldes. Jag kämpade emot tårarna och tänkte för mig själv att jag har inte ens rätt att sitta där och gråta i deras hem som dom lever i varje dag och som dom sover i varje natt. Sedan så började Brains mamma att prata.....Och orden som kom behåller jag för mig själv och för oss som var där men hennes tårar visade precis vad hon kände och jag tror aldrig jag känt så tydligt hur otroligt upp och ned som världen är och hur kan det vara så att barnen som födds in i detta inte har något val mer än försöka överleva tillsammans med sin familj. Jag tänkte också att ingen mer än oss som var där kommer att förstå vad vi fick uppleva när vi satt där i deras hem.

 

Gåvorna jag hade med betydde mycket för dom och det gjorde dom för mig när jag köpte dom men gåvan jag fick med mig där ifrån komer jag aldrig och då menar jag aldrig att glömma - inga pengar eller saker i hela världen kan ersätta den sanna vänskapen och glädjen man kan få uppleva av att ge en liten bit av sig själv och känslan som följer av att göra något betydelsefullt genom att vara en vän, den känslan vill man behålla i hjärtat och aldrig släppa ut igen!

 

Innan vi gick tillbaka så blev det ju givetvis lite korttagning och äntligen fick jag träffa och krama om denna lilla tjej som har fått sitt namn efter mig och det gjorde mig alldeles varm i hjärtat. Kanske just lilla baby Jennie  är symbolen för att det kommer att gå bra för denna lilla familj.

 

 

 

Innan vi gick fick jag en kram av mamman där hon viskade två ord i mitt öra och hennes ögon sa mer än dessa två ord.

 

Väl tillbaka till skolan så brast det totalt för mig och jag vet att Anna kände det samma. Vi behövde nog den stunden att bara låta allt få komma ur oss och flera gånger under kvällen så pratade och skrattade och grät vi över alla känslor och upplevelser vi haft under dagen....

 

 

Nu när vi varit hemma en tid och landat en aning så har jag i samråd med Brains mamma och Eddie beslutat att vi ska flytta på familjen till ett annat boende där det inte svämmar över och där dom kan sova lite tryggare om natten. Processen är i full gång och jag hoppas och tror att detta kan bli starten på något nytt för familjen.

 

 

Jennie