Med det 1561:a inlägget så firar vi idag att bloggen fyller 4 år!

16 december 2011 så satte vi det första inlägget utan att ha en enda aning om hur man gjorde,vart det skulle leda och jag trodde absolut aldrig att vi skulle skriva i den 4 år senare.Men här är vi... Fortfarande en liten fisblogg i universum men vi finns ändå. Nu känns bloggen som en ovärderlig skatt där allt är samlat.Man kan alltid gå tillbaka och se vad vi gjort och gå tillbaka och läsa och känna om och om igen.

Den dagen då allt är över kommer vi fortfarande att kunna minnas tack vare alla ord som blivit skrivna och det känns så otroligt värdefullt.Den har också hjälpt mig massvis.Genom att skriva har jag bearbetat allt det jag känt och jag väljer att bara stoppa undan vissa saker som jag inte kan skriva om helt enkelt,istället för att fylla hela mitt inre med orediga tankar och känslor.

 

 

Det har varit väldigt svårt,och är fortfarande väldigt svårt att sprida vårt arbete med Bristol.Människor stänger ofta av för att det finns så mycket elände i världen så jag antar att det är svårt att ta sånt här till sig.

Man orkar inte lyssna helt enkelt.Hit kommer dom som vill veta och som vill lyssna och det gör allt lite lättare för man känner inte att man tränger sig på då.

Man läser om man vill helt enkelt...

Vi har vår historia med Eddie och med barnen på Bristol och för oss så finns det inte så mycket mer som slår det.