Hon säger att hon inte kan skriva,att hon inte får ur sig orden.Jag hävdar motsatsen.Hon kan.

Allt vi vill säga finns där inuti oss,och en del saker är oerhört smärtsamma.Det mesta är tack och lov glada minnen och lyckliga händelser för annars hade vi inte stått ut.Genom att berätta och prata om det vi är med om så bearbetar vi det också.När jag läser det Jennie skriver så förstår jag henne också lite bättre

 

 

I fallet med Brain så kommer vi aldrig att glömma det vi såg och vi kommer aldrig att glömma honom.Han påminner mig väldigt stark om en annan människa som vi har haft med oss sen projektet startade,nämligen Sam.

Jag tror också att det är anledningen till att Brain så starkt har satt sig hos oss eller det är iallafall anledningen att jag tycker om honom.Sam liksom Brain finns bara där och dom begär absolut ingenting.

Såna människor är det lätt att älska.