När Sam klev in i mitt liv så visste jag inte hur många som skulle komma att följa med honom.Jag visste bara om en mamma,en syster och en bror,det var dom jag trodde fanns.

Allt eftersom tiden gick och vi kom varandra närmre så har jag också fått träffa resten av alla dom som finns i hans liv,far och morföräldrar,farbröder,fastrar,kusiner,bröder och systrar.

Alla är vi en del av honom och det har varit oerhört enkelt att träffa dem.Jag känner mig aldrig som en vit besökare tillsammans med dem.Jag är Anna som är med Sam och jag tas emot med öppna armar, färgen på mitt skinn ser dom inte längre,lika lite som jag ser deras.

Han tackar för det jag gör men jag vill inte höra...jag vill göra det jag gör och det finns inget alternativ.

Hur ska jag nånsin kunna se på hur han sliter för sig och sin familjs framtid utan att göra nåt? Hade det varit tvärtom så hade han gjort detsamma för mig,det är jag säker på.

Få människor har påverkat mig så mycket som Sam har gjort och fortfarande gör.Han klev in i mitt liv så självklart och precis lika självklart så är han kvar med en stor egen plats i mitt hjärta.Jag undrar ofta varför det blev just han bland alla människor vi mött...men det är väl bara så att människor möts av nån anledning men man måste inte alltid veta eller förstå varför...

Både Jennie och jag har under åren som gått försökt att inte göra skillnad på människorna därnere.

Men nu accepterar vi att även vi bara är människor också och att vi känner olika mycket för dem.Det får vara så helt enkelt,det går inte att göra nåt åt det.Några får mer hjälp av oss,inte som en del av projektet såklart utan utav oss som privata personer.Det handlar inte bara om hjälp i form av pengar och saker utan också att dom får ta del av en större del av dom som vi är. Det låter kanske hårt och orättvist men egentligen är det precis så som vi gör här hemma också,en del betyder lite mer och andra passerar i ens liv och man minns inte ens att dom varit där och man saknar dom således inte när dom är borta....Hårt kanske,men det är ju faktiskt så.

 Sam med sin lilla kusin.Men i Uganda kallas dom inte kusiner utan bröder...

Här är vi på besök hemma hos Sams farbror Mr Ssendege i Kiwangala.Mr Ssendege är pappa till den lille mannen i Sams knä och han är också oerhört betydelsefull för Sam.Sam är delvis uppväxt hos mr Ssendege sen han förlorade sin pappa när han var bara 8 år gammal.

 

Anna