Dom är inga barn....
Nu har jag varit nere tämligen tätt de senaste åren och känslan när storkillarna kommer hem hem och sätter upp knytnäven i en hälsning (ni vet när man slår ihop knytnävarna sådär som dom tuffa gör...) istället för att ta i hand det gör mig så glad! Mama Big sa till dem när hon såg dem göra det: Ni har ett udda sätta att hälsa på Anna...! Så skrattade hon.
För de lite äldre Ugandierna så är det inte respektfull nog att hälsa så, för mig är det den totala acceptansen.
Jag vill inte vara bättre än dem,jag vill vara en av dem.
Dagen då jag skulle åka hem nu senast så kom våran Aiziz gående över skolgården...Han stannade och tittade på mig och frågade om det var idag jag skulle åka? När jag svarade att det var det så öppnade han famnen och gav mig en sån jättevarm kram med orden -Vi kommer att sakna dig,vi tycker så mycket om att ha dig här,lova att du snart kommer tillbaka.
Just då skulle jag nästan kunna lova precis vad som helst.Vi älskar våra små barn,dom har ett behov som vi med ganska enkla medel kan fylla för stunden genom att leka med dem,bära dem och ge dem uppmärksamhet.
Men dom stora killarna....relationen till dem är nåt alldeles speciellt..jag kan inte ens beskriva det...
