Jag bryter ihop fullständigt när jag kommer hem efter att ha tittat på den lägenheten som ska bli mitt framtida boende tillsammans med mina söner. Det känns som ett straff att behöva bo så och jag tycker så synd om mig själv som jag aldrig tidigare gjort.Tårarna rinner och jag förbannar min situation.

Mina kloka barn ser på saken ur ett helt annat perspektiv och dom ser det som är bra istället för att se det eländet som jag ser. Jag blir starkare med deras ord i ryggen och mina tankar drar sig också till Uganda...

Varför bryter jag ihop över min situation när människor dör i världen?

När barn sover på gatan så gråter jag över att den lägenheten vi ska bo i inte är till min fulla belåtenhet...

Jag skäms över mig själv och jag bestämmer mig för att rycka upp mig och det med en gång.Jag torkar tårarna och går och lägger mig. Jag drar täcket om mig och låter mina tankar skena iväg fast åt det positiva hållet.

En situation är aldrig för evigt och jag vet inte vad framtiden har med sig till just mig. Men jag vet att det inte är rätt att klaga alltför mycket därför att allting kunde varit så mycket värre och jag vet att det är absolut inte mig det är mest synd om i världen,fastän jag för en sekund tyckte det.

Jag är otroligt tacksam över att det finns människor i mitt hjärta och i min närhet som hjälper mig att förstå att om man bara tror så löser sig allt.Det gör det ju alltid.