Jag har sett honom förut,men jag har inte sett honom. Förstår ni skillnaden?

Nu var han där och han var vid min sida nästan jämt. Lille Pafflus...Lite för stor egentligen för att krypa upp i knät sådär evinnerligt nära,men det bekom honom inte.Han ville vara där och han gjorde det. Hans tunna, tunna armar låg om min hals som om han aldrig skulle släppa och när han viskade i mitt öra: Du är väl min Anna? Då visste jag att dom där armarna antagligen inte hade kramat på länge.

 

 

Han hade tandvärk när jag var där.Till slut kunde han inte äta.Så fort jag kom till Bristol så kröp han upp i knät och somnade.

Jag vill helst att när barnen har somnat i knät att dom också ska få vakna där för jag tror inte bara man känner närhet när man är vaken.Han sov flera timmar i mitt knä den där dagen men han var inte ett dugg piggare när han vaknade. Det blev doktorn dagen efter och en utdragen tand sen var den glada Pafflus tillbaka igen och det var underbart att se!

 

 

En utav dom sista dagarna gick jag undan en stund för jag var lite trött. Jag pratade med Faisal medans han jobbade..Han tystnade och började skratta tyst... Utanför stod några utav våra mindre barn och diskuterade och den ena sa:

 

Söta så man dör en smula.

 

 

                                                                                          Anna