Som vi säkert skrivit om tidigare och som det är i det vanliga livet så kommer vissa av våra vänner oss närmare än andra. Det är dom som man tittar över axeln lite längre när vi tvingas säga hejdå för att åka hemåt och det är dom som också finns i våra tankar lite extra när längtan ner blir för stor.....

 

En utav dom som tagit en bit av mitt hjärta är Brian. Brian är en kille som funnits med oss under några år och han är 15 år gammal. Hans personlighet är i mina ögon väldigt stor. Stor på ett sätt som gör honom väldigt ödmjuk och han tar ingens plats när vi är där utan han ger av sig själv och har alltid en hjälpande hand för mig och Anna. Han har gått på Bristol men nu ska han börja andra året i secondary. Han bor tillsammans med sin pappa och sin mamma Gertrud och sina 3 småsyskon en bit från Bristol.

 

Jag är så glad att vi har hittat varandra och tackar någon högre makt så ofta jag tänker på det. Jag har haft möjlighet att kunna betala skolavgiften så att han kan fortsätta att studera och kontakten försöker vi hålla på facebook fast än att det kan gå veckovis utan att han har råd eller möjlighet att kunna använda facebook.

 

Han har många gånger berättat om sin familj och hur mycket hans mamma skulle vilja träffa mig någon gång. Nu när vi var nere så var ju tillfället bättre än något och vi bestämde att på lördagen så skulle han ta med sig sin mamma till Bristol så att vi kunde träffas.

 

Brian och hans kompisar Samuel och Deborah var nog nästan på skolan varje dag som vi var där och på den utlovade lördagen kom så Brian med sin mamma och lillsyster. Nu är ju inte dom Ugandier, som ännu inte träffat oss kramvänliga svenskar, så vana vid kramar men efter ett litet försök till en kram med mamma Gertrud så brast vi båda ut i gråt. Jag kunde verkligen inte hejda mig utan tårarna av lycka och tacksamhet var så stor hos oss båda. Hon tackade flera gånger om vad jag/vi har gjort för hennes Brian och jag ville så att hon inte ska behöva tacka utan jag ville tacka henne för att dom gett mig möjlighet att hjälpa Brian.

 

Dom var kvar en stund och innan vi sa hejdå så hoppades hon att vi skulle få ses snart igen.

 

 

 

 

Lagom nu till jul så frågade jag Eddie om jag kunde få hjälpa Brian och hans familj med lite mat över jul. Jag vet från Eddie och från Brian att dom inte äter alla dagar så Eddie tyckte att hjälpen med mat skulle bli väldigt uppskattad. Så på självaste julafton så kom dessa kort ifrån Eddie där han hade tagit av sin tid och sitt hjärta för att köra hem till Brian och hans familj för att överräcka maten som han hade hjälpt mig att köpa. 

 

Med ett ord så sammanfattade Eddie besöket  "happiness".....