En på miljonen
Varenda unge vi möter vet hur känns att få stryk.Det är deras vardag.
Barnen blir inte slagna på Bristol men dom blir det hemma,det hör till.Flera av barnen har kropparna fyllda av ärr och skulle kanske inte ens kunna berätta var dom kommer ifrån om man frågar dem,för dom minns det inte eller kanske vill dom inte minnas.
Även Sam har flera stora ärr,men han är vuxen nu och kan berätta om varenda ett av dem och det gör ont i mig när han gör det. Jag vill veta men jag vill samtidigt inte alls höra. Jag vet att hans liv har varit allt annat än enkelt och jag är på nåt konstigt vis oerhört stolt över honom när jag ser honom idag.
Kloka funderingar och med en tro på sin framtid så vet jag att just han kommer att klara sig, och bara tanken på det gör mig väldigt lycklig.
I mitt stilla sinne så undrar jag hur många Sam det finns egentligen?Hur många unga bär på en historia som får våra att blekna av blotta tanken?
Att tycka om Sam är enkelt för han begär inget.Det är många som hade gett mycket för den positionen som han hamnat i genom att vara en nära vän och hjälp till oss när vi är nere...Men det är ingen annan som kan ta den platsen, den är hans,så enkelt är det.
