Jag längtar efter barnen i Uganda.Jag längtar efter Eddie och Sam och att bara få vara där.Jag längtar efter kycklingen ifrån Kawempe och värmen som gör det så lätt att andas.Jag längtar efter hetsen som storstaden bjuder på men också efter lugnet i vår by Nabweru. Men mest längtar jag nog den här gången efter Anne,Eddies fru.

Vi kom varandra nära när jag spenderade mina senaste 9 veckor i Uganda.Jennie var inte där och jag var lite fundersam hur det skulle vara att vara utan hennes sällskap i över 2 månader, och det var annorlunda, men det gick ändå bra,för Anne var där.

Förtroliga samtal om livet medans vi plockade stenar ur riset, eller under tiden hon skalade cassavan.

Skratten i mörkret när strömmen gått hemma i Wakiso och Eddie var trött och han tillslut skrattade bara för att vi inte kunde sluta. Jag minns hur hon tyckte jag var envis som inte lät henne tvätta mina underkläder och jag ser stoltheten i hennes ögon när hon såg mig springa med ett barn på ryggen över skolgården eller dansa för dem fastän jag helt saknar takten.

Mitt afrikanska namn Naiga som är hennes släktnamn bär jag med stolthet fastän det mest kom till som ett skämt.

Henne längtar jag efter fastän våra liv är totalt olika och fastän hon är yngre än jag så är det ändå hon som lär mig vad livet faktiskt handlar om...Nu när livet rörts om så behöver jag få höra det igen.

                                                                                         Anna