Steget ut är taget och jag vet att vårt liv aldrig kommer att bli detsamma igen.

Jag som aldrig varit ensam ska vara det nu på riktigt och jag kan erkänna att jag är lite rädd.

Inte rädd för ensamheten men rädd för att jag inte vet hur allt kommer att se ut framöver. Jag reser till Afrika ensam och det rör mig inte i ryggen,jag är aldrig rädd där.Men jag är rädd för hur det kommer att kännas när min man inte längre kliver innanför dörrarna på samma ställe som jag bor. Hans hemma kommer inte att vara detsamma som mitt hemma.

Tänk att man inte har en aning om hur ens framtid ser ut? Inte ens egen framtid eller någon annans.

Jennies ord ´Vi lever här och nu´ blir ännu klarare och jag lovar mig själv att jag göra det.

Jag ska leva och jag ska uppleva...

Jag åker till Uganda för åttonde gången och jag längtar precis lika mycket som alltid.

Jag har funnit en plats till i världen där jag känner mig som hemma.

Jag åker för att vila och jag kommer att vila även om det innebär att veva hopprep 3 timmar på raken,kasta badboll eller klippa pärlsnören till 150 barn...Jag kommer ändå att vara bara Anna och det ska bli skönt.

 

 

                                                                                Anna