Vi bygger murar,renar vatten och bygger ett nytt utekök, allt för att förbättra för barnen.Murarna skyddar dem från faror,rent vatten och rent kök från sjukdomar.

Vi kämpar för att det i hjärtat känns rätt att göra det.För att vi vill göra det.

 

 

Jag pratar med Eddie via viber och vi slås än en gång av vilket samarbete vi har egentligen...Det har vuxit sig så starkt och det sker på ett väldigt annorlunda sätt.Det borde inte fungera men ändå gör de det.

Vi kan ta beslut på bara ett par minuter fastän vi befinner oss så långt ifrån varandra.Jag och Jennie är varandra nära,både geografiskt och i hjärtat och det gör vår del av arbetet enkelt.Hon vet mina svagheter vad gäller Uganda och hon stöttar upp dem,hon är vansinnigt logisk men med massa hjärta,jag är mindre logisk,men hon tar det.

Eddie är långt borta på kartan men nära i hjärtat och vi vet att han inte är som andra.

 

 

Han skickar bilder på arbetet och man kan känna hur stolt och tacksam han är.Han vet att han har haft tur i sitt liv trots allt som han har gått igenom.Jag tittar på bilderna och skickar tillbaka glada gubbar och ord om hur fint det är och inuti dör jag av lycka.

Jag skriver att vi ska försöka få till pengar så vi kan måla allt också för det måste vara snyggt med,vi måste ha stil på Bristol! Han svarar att vi ska ta det i vår takt,det viktigaste är gjort tycker han.

Jag skickar en bild på min soffhörna där kuddarna ligger piffade i de rätta färgerna och med matchande filtar.... och till svar får jag ett stort:

 

 

Hahhhaha! Alltid är vi inte så lika, men han vet när det inte är nån idé att säga emot....

Stackars Eddie...en fru och ytterligare 2 kvinnor att hantera....han borde få ha lite semester.