Det är en ganska trött Eddie vi har att göra med för tillfället.Han säger det inte men man hör det.

Det är mycket på gång därnere nu,inte så stora projekt men många små och Eddie vill som alltid leverera.

Vi sätter inga större krav på honom för vi vet att han gör vad han ska men han sätter press på sig själv.

Saker som görs har bara funnits i hans drömmar tidigare,om ens det,nu blir det hans verklighet och det tar på krafterna känslomässigt.

 

 

Hans tacksamhet känner inga gränser och gång på gång frågar han hur vi gör för att klara det.Han förstår inte att att han är anledningen,inte vi.Vi berättar bara om hans dröm,han lever i den.Vi hälsar på i det livet han har vigt åt barnen och ungdomarna som på ett eller annat vis inte får den uppmärksamheten som dom förtjänar och ändå tackar han oss när det är vi och världen som borde tacka honom.