Ibland blir jag rädd

Inte så ofta så tänker jag på det jag skriver om här... Jag lämnar inte ut mer av mig själv och Bristol än vad jag kan hantera och det finns oändligt mycket saker kvar inuti mig också som bara är mitt,och det ska vara mitt,det är så jag vill ha det.

Men ibland kommer det ändå över mig... Vem läser egentligen vad jag/vi skriver? Lika många som det är som läser, lika många tolkningar finns det av mina ord. Och då blir jag lite skraj. 

Jag vet ju vad jag tänkte när jag skrev och vad det handlar om, men nån annan kan ju tolka in nåt helt annat som faktiskt är fel.

De få gångerna jag blir rädd för att lämna ut oss så som jag gör så tänker jag att jag lägger av att skriva,att det på nåt vis inte är värt att vara så utelämnad som man faktiskt gör sig.Men lika snabbt så försvinner tanken på att inte skriva. Jag måste göra det.Det får helt enkelt kännas lite läskigt ibland att faktiskt inte veta vem som läser det vi skriver. Men vi är glada och tacksamma för varenda en utav er som gör det.

                          Anna

Här har du en trogen läsare!!
Kram Anna - Bokcafeet i byn

Läser varje inlägg! Bara fortsätt så länge ni orkar för det ni gör är så viktigt. Tack för att ni delar med er

Anna, vi är många som varje dag läser vad du skriver. Tacksamma så länge du orkar fortsätta. Du har en talang som få att klä dina tanker i ord. Kramar!

Du klär dina ord med känslor och jag hoppas att du fortsätter skriva. Kram Åse

Även jag läser alla dina inlägg, blir rörd och berörd och är sååå tacksam att du vill dela med dig. Lycka till med allt <3