Jag kan vakna upp en morgon,som den här,jag kan känna att jag mår bra men samtidigt veta att jag inte kommer att få gjort ett endaste dugg på hela dagen därför att tankarna inte lämnar mig ifred.

Vi hoppade på nåt som blev så otroligt mycket större än vad vi nånsin kunde ana.Vi skulle ju bara bygga en skola och istället förändrades hela livet. Vi skulle dra oss tillbaka nöjda över det vi gjort men det blev inte alls så.

 

 

Vi står mitt upp i något där hur många människor som helst förlitar sig på att vi finns för dem.Som längtar efter att just vi ska komma igenom grindarna igen.

Vi har Eddie som vet att vi gör allt som står i vår makt för att göra det vi kan fastän vi inte riktigt alltid vet hur vi ska klara det. Ibland vill man bara skrika rakt ut när pengrna på kontot sjunker snabbare än vad vi får in nya och när nån värdelös myndighet kräver saker som bara dom rikaste av skolor har. Vi är ju inte rika,vi är bara vita.

Ibland vill jag inte göra det här mer för jag vet inte hur vi ska göra det,men det har vi ju inte vetat på hela tiden egentligen och ändå klarat av det....

 

Jag drömmer om en framtid för alla våra barn men vet samtidigt att vi kommer att tappa flera av dem.Bara dom starkaste kommer att ta sig vidare och lyckas väl i livet.

För dom flesta kommer livet att vara en fortsatt kamp tills den dagen dom dör.

Men jag vill att den vägen ska vara kantad av guld och lycka så länge det nånsin går...