Tänk om man går runt och gör så mycket saker som man inte vill eller mår bra utav för att behaga andra,eller att man inte vågar göra saker för man är rädd för vad andra ska tycka och tänka så att man missar hela paradiset?

Livet kanske inte fortsätter efter det här och ska man då inte ha levt sitt liv fullt ut av rädsla för att inte vara bra nog eller ha gjort saker som känns meningsfulla för en själv? Självklart måste man ta hänsyn och anpassa sig efter andra människor också,men kanske inte bara..

Är det kanske så att man blir en lite bättre människa om man bara tänker på sig själv lite då och då, eller blir man helt enkelt sämre?