Bröllopet var det....

Kyrkobesöket avlöpte ju trots allt väl och det bar iväg mot platsen där festen skulle hållas.

Det var i närheten av Bristol faktiskt så det kändes som hemma!

 

 

Tält var uppslagna och stolar uppställda i massor....i Uganda använder man inte bord vid fester,man håller tallriken i händerna och äter med fingrarna så det behövs inte. Det var dekorerat och säkert jättefint om man gillar just den stilen... Där var jättemycket gäster.

 

 

Sam var ju arbetande även där så jag höll mest till med brassbandet när dom hade paus eller så försökte jag sätta mig lite avsides för att kunna kolla in allt på håll.Det där med avsides funkade dock sådär.

Alla ville prata och jag blev inbjuden till diverse olika tillställningar under den närmaste veckan.Ytterligare ett bröllop,en konsert och en lunch med en kör blandannat... Jag tackade vänligt men bestämt Nej till alltihop.

Heja mig!

Jag tackade ännu mer bestämt nej när mannen som höll i allt prat under bröllopet kom fram och frågade om mitt svenska namn så han kunde presentera mig ännu en gång för alla gästerna och verkligen tacka mig för att jag kommit till bröllopet och gjort det så minnesvärt.....Tack, men Nejtack var mitt svar på det,det blir inte tal om nån mer presentation.

Han förstod,och jag slapp! Jag kunde gett honom en kyss av ren tacksamhet!

 

Det serverades inte en enda droppe alkohol under hela bröllopet men jag har aldrig sett gladare människor! Jag har heller aldrig sett så mycket presenter...

Dom dansade och sjöng hela kvällen utan att vara fulla,inte så svenskt.

Kvällen gick så himla fort och det var en fantastisk upplevelse att få vara med.

Att möta alla de människorna som jag får göra får mig att växa mer än vad jag trodde var möjligt....