Det låter kanske lite löjligt och sanningen är den att vi hade gjort det här ändå även om inte en endaste människa hade sagt att det vi gör är bra,för det handlar inte om det. Men...jag är ledig idag och var ute på en promenad i det vackra vädret när det kommer en kvinna på cykel.Jag vet mycket väl vem hon är men det är ju inte sådär att vi ses och känner varandra på det viset.

Iallfall så stannar hon sin cykel och säger bara att jag har läst lite på er blogg och ni är helt fantastiska i det ni gör.Vi pratar i några minuter om det vi gör, det är allt, men hon vet inte att hon just gett energi till mig för en lång tid framöver.

Hon vet inte att jag blir så oerhört tagen över hennes ord därför att hon hade inte behövt stanna för att säga det hon sa,men hon valde att göra det,och hon säger det och tittar mig i ögonen.

 

 

Vi är två helt vanliga människor jag och Jennie.Vi har inga superkrafter och vi tar också slut ibland.Vi oroar oss,inte bara för våra egna barn och familjer utan 400 andra också långt bort i Afrika,i en värld där så få människor kommer på besök och ser det som vi får uppleva och ser det vi har fått vara med om att göra.Det går inte att beskriva den känslan vi lever med hur mycket jag än försöker och vill,jag kommer aldrig att klara det.

Men känslan idag av det korta mötet,det kommer jag att bära med mig väldigt,väldigt länge.

 

 

                                                                                     Anna