Det finns en sak som jag länge velat göra och det är att se hur ett Ugandiskt bröllop går till.

Nu är det ju inte så att dom vi känner i Uganda gifter sig i parti och minut så jag har liksom inte förväntat mig att få göra det.

Men! Nu senast jag var nere så kom Sam och såg extra glad ut en dag så sa han: På lördag ska vi på bröllop!

Han vet hur gärna jag velat se det och Sam och hans kollegor hade fått som jobb att filma och fota allt.

Dessutom skulle Bristols brassband spela på samma bröllop så det kunde liksom inte bli bättre.

 

 

Strax innan kl 13 var vi på plats vid kyrkan då vigseln skulle börja just kl 13.Vi var först....

Jag bara...Jaha...var är alla? Du vet ju att vi är i Afrika säger Sam,dom kommer....sen.

Frågan jag ställer till mig själv är, hur vet man när man ska börja om man inte vet när nån kommer?

 

 

Nåväl.

En kyrklig man ser att dom har besök av en vit och kommer fram (såklart) och vill visa mig runt på kyrkans mark innan bröllopet startade,och det gjorde jag gärna. När vi avslutat rundvandringen så tyckte han absolut att det var dags för mig att träffa prästen också.Jag som blir ganska blyg och tycker det är lite jobbigt med massa nytt folk när jag är ensam följer ju ändå med in i prästens rum och han blir precis hur lycklig som helst!

Värsta gobulleprästen! Han frågar massor! Om jag tycker om Uganda,vilken tro jag har,om jag är gift,har barn och om det är min första gång att besöka Uganda.

Jag svarar lite försiktigt på allt och när jag säger att det är min nionde gång att komma till Uganda så utbrister han:Du måste ha ett afrikanskt namn då!

Jag tackar för det men säger att jag redan har ett som jag är så glad för och jag säger att jag har fått namnet Naiga.

Det tyckte han passade mig bra.

Han frågade också om jag tidigare varit på bröllop i Uganda och jag sa att det hade jag inte men att jag såg fram emot det väldigt mycket.Sen tackade jag för mig och gick tillbaka till Sam och brassbandet som också dykt upp vid det här laget tillsammans med några andra gäster faktiskt.

 

 

 

Det går väl nån timme till och helt plötsligt är det dags att börja. Folk går in och sätter sig i kyrkan och jag liksaså. När jag är iväg med Sam när han jobbar så är jag ju mycket ensam eftersom han är där just för att jobba och jag vill absolut inte störa honom i det.

Jag sätter mig allra längst bak i hopp om att inte synas alltför mycket för uppmärksamheten tycker jag är riktigt jobbig såna här gånger. Så jag sjunker ner i bänken med min kamera och det börjar.

 

Jag fängslas snabbt av all vacker musik men rycks lika snabbt tillbaka till verkligheten när det ibland känns som man hamnat på nåt väckelsemöte där alla tjoar som att det inte fanns nån morgondag.

Jag fotar från min vinkel och jag är så himla lycklig för att jag får vara med om allt så jag passar på att skicka en tacksamhetstanke där och då till den som ser till att just det här blev mitt liv.

 

Mitt i den tanken så förstår jag att bröllopet går mot sitt slut och prästen växlar språk från Luganda till Engelska.....Och där frös mitt blod till is och jag inser att nåt är på gång som jag absolut inte gillar....Jag hör prästen säga: Kära gäster! Idag har vi besök av miss Naiga från Sverige! Hon sitter därbak och det här är hennes första bröllop i Uganda! Men hon har varit i Uganda massa gånger så jag tror hon älskar vårt land! Vi säger välkommen till Naiga!

På riktigt....det här är det värsta jag vet....Alla vänder sig om och vinkar!

Jag sjunker sakta ännu längre ner i bänken men känner mig tvungen att höja min hand i ett litet tack och ett leende på det.

Allt jag vill är att försvinna.

 

 

Sam kommer fram när allt är slut och brudparet tågat ut och ser uppriktigt ledsen ut för det som hände därinne,han vet att jag inte tycker om det.1 sekund senare brister han ut i ett asflabb och säger att han aldrig har sett mig se så liten och vilsen ut som jag gjorde därinne och det var verkligen precis så det kändes!

Stunden i kyrkan var slut och nu var det dags för festen! Men det får komma imorgon...