Jag går och skrotar runt i min och grabbarnas lilla lägenhet efter en fantastiskt helg tillsammans med familj,släkt och vänner.Jag städar litegrann och tvättar undan en del.Killarna har åkt till sin pappa.Jag funderar på att allt det här som har hänt det sista nog kommer att bli till det bästa iallafall,fastän min dröm inte blev som jag hade tänkt mig. Jag känner en enorm tacksamhet över livet som så många gånger förr och jag kan inte låta bli att tänka på vilken tur vi har haft...Vi bor inte särskilt stort längre,men vi bor och vi har det fint.Vi äter varje dag och vi har varandra även om vi inte är tillsammans varje dag.Livet har vi bara till låns liksaså våra barn,då gäller det att ta vara på den tiden.

 

 

Jag tänker på att hur hårda smällar man än får i livet så reser sig dom allra flesta upp igen.Inte alla,det är jag väl medveten om men den största delen. I Afrika dör dom fastän dom inte vill.Tusentals barn varenda dag,mammor och pappor.

Deras framtid hinner inte ens starta innan den är över,inte heller hinner dom drömma om den.

Det finns ingen hjälp att få nånstans utan alla måste bara kämpa för sig själva.

För mig handlar inte att ta vara på tiden eller sina barn att ge dem allt dom vill ha eller bara göra saker som dom vill,eller att bara göra roliga saker som man själv gillar. För mig handlar det om att bli bra på att ta tillvara på livet just nu.Att se livet för vad det är.Det är inget blodigt allvar om inte vi gör det till det.

 

 

Jag tänker på våra små ungar som just nu sitter med näsan i böckerna väl medvetna att det enda som kommer hjälpa dem i livet är en utbildning,att gå i skolan och hålla sig undan faror som man stöter på.

Där är livet på allvar på ett helt annat sätt fastän man bara är ett litet barn och inte borde behöva tänka alls....

 

 

                                                                                       Anna