Det visade sig att mitt liv inte alls blev så som jag hade tänkt mig.Det var nu vi skulle leva tillsammans, vid sidan av våra barn som inte längre kräver vår fulla uppmärksamhet 24 timmar om dygnet.

Istället tappar vi bort varandra fullständigt.

Jag är 40 år och det här var inte vad jag trodde.Jag vill det inte.Fast jag vill det nu.

Jag vill inte vara med någon som inte vill vara med mig.Jag vill att den jag lever med ska tycka att jag är den finaste och bästa som finns fastän jag är ful när jag vaknar och gör saker som inte alltid är det bästa.Jag kommer aldrig att acceptera nåt annat,då är jag hellre ensam.

Jennie säger alltid att allt händer av en mening och jag tror på det numera jag också.Man får oftast inte mer tilldelat sig av livet än vad man klarar av.Det kan absolut vara på gränsen till för tuffa saker men dom allra flesta reder ut det dom ställs inför.

Hade vi vetat vad vi skulle möta i vårt arbete med Eddie för barnen på Bristol så tror jag aldrig att vi hade hoppat på det. Dom bergochdalbanekänslorna vi har haft under åren liknar ingenting.

Glädjen när vi lyckats genomföra något bra,den ständiga oron för ekonomin och att allt ska glida oss ur händerna.

Den oerhörda kärleken vi alla känner när vi får vara tillsammans och den totala känslan av maktlöshet vi känner när folk inte lyssnar på vad vi har att berätta.

Det är inte längre bara 400 barn på en skola i Afrika....Dom är Bristols barn.Dom har ett namn,dom har en bakgrund och en personlighet.Dom har en historia att berätta för dom som vill lyssna och vi tror på dem och vi vill att dom ska tro på sig själva också...Dom är värda det,precis som alla människor är.

 

 

                                                                                          Anna