Många,många är de gångerna jag har hört mig själv säga Ja fastän jag egentligen menat Nej,och inte velat.

Orden "Jag fixar det" verkar ha varit mitt mantra som jag upprepat helt omedvetet för mig själv. Till slut blir det ett sätt att leva och man vet inte hur man säger nej överhuvudtaget. Men ordet ja kan också bli en belastning till slut fastän själva ordet känns så positivt...

 

Nu kan jag säga Nej.Jag lärde mig det den hårda vägen och jag använder det när jag måste.Ibland vill jag inte och då kan jag säga nej.Ibland vill jag, men orken finns inte eller jag känner att jag vill prioritera min tid annorlunda och då är det min egen vilja jag kan gå på och inte vad jag tror att nån förväntar sig av mig. Det är ganska skönt att känna att man vet hur man använder båda orden.

 

 

I vårt arbete med Eddie och Bristol säger vi absolut mest Ja! Av den anledningen att han väldigt sällan ber om saker som inte behövs. Dom flesta kostnaderna vet vi om.Vi har planerat dom eller så har vi en tid på oss att lösa det.En del saker som kostar är det ju dessutom vi själva som drar igång...

Vi säger också mycket Ja till barnen när vi är nere. Dom stöter på så mycket regler,job och förbud överallt så nej känns inte bra att använda. Vill dom dra ut tofsen i håret och det slutar med att man har 30 små barnahänder rufsandes runt så tycker jag inte att det är hela världen fastän man behöver 40 minuter på sig att reda ut skatboet sen. Eller vill ett barn somna i knät,fastän dom kanske är lite för stora för det så är det så självklart att inte säga nej till det utan man låter dem vara där.

 

 

När man använder ord och menar dem ända långt inne så betyder dom oändligt mycket mer än vad dom gör när man bara säger dem för att man tror att nån förväntar sig dem....