Idag för ett år sedan hade jag precis sovit min första natt i Uganda på min sjätte resa resa ner barnen på Bristol,och på min andra resa som jag gjorde ensam.Ett år sedan och jag har sedan dess varit nere ytterligare 2 gånger. Att resa ensam liknar ingenting annat och jag tror inte att det passar alla.Att resa är ju för många förknippat med gemenskap och resan börjar ju alltid redan på flygplatsen osv, och det är sant det tycker jag med när jag reser med andra.När man reser ensam så händer precis samma sak bara att man gör den resan inuti sig själv,med sig själv...

 

 

Det är så för iallafall mig att jag oftast inte tänker en tanke fullt ut när jag är hemma.Det kommer alltid saker emellan.

Nån ringer,man ska jobba,en maskin tvätt ska vikas eller så låter man sig helt enkelt distraheras för att man inte orkar ta i tanken just då.När man reser så pass långt så har man den tiden och man kan tänka klart.

Sen har man kvällarna,nätterna och de tidiga morgnarna på hotellet där varje tanke är ens egen och man kan tillåta sig att tänka den och ta emot den.Jag hör att jag låter lite knäpp när jag skriver om det men för mig är det så.

 

När man reser tillsammans är det väldigt annorlunda för man är inte så ensam om glädjen över det man upplever.

I mitt fall som bara reser till Uganda ensam så saknar jag alltid Jennie jättemycket just när det händer nåt roligt ,speciellt med barnen därför att jag vill att också hon just då ska se och vara med om detsamma som jag får.Det är inte alltid lätt att förmedla det i efterhand även om jag försöker och jag vet att hon förstår det.

Det ledsna som man upplever är inte lika svårt att hantera själv,fastän det var den biten jag var mest orolig för första gången jag reste ensam.

Då tänkte jag  -Vad gör jag när jag blir ledsen och inte Jennie är där? Det var inte svårare än att jag blev ledsen och Jennie var inte där,då fanns jag för mig själv istället och Sam fick höra om frustrationen jag kände.

Så den biten är inte svår alls utan glädjebiten är värre för den ser inte Ugandierna på samma sätt alltid som vi gör det.Barnens känslor tar inte så stor plats där på nåt vis,och dessutom skrattar vi alltid åt samma saker Jennie och jag och att skratta högt ensam känns lite udda....även för mig.

 

 

                                                                                 Anna