Jag har haft turen att under den här veckan få hoppa in som vikarie på en förskola igen. Barn alltså...bästa medicinen i alla lägen. Funderingar och kommentarer som får en att både fullständigt vilja brista ut i ett gapflabb men också som får en att fundera massvis. Jag ser tryggheten och nätverket som finns kring ett barn här och det känns bra. Ögon som lyser upp när en farfar eller kanske en mormor kommer och hämtar, eller ett barn som berättar att storebror är hans idol. Att få vara på ett ställe med pedagoger som gör allt för att barnen ska ha det så bra som det bara är möjligt och som ger dem en bra start på det långa livet dom ska leva,det är väldigt imponerande att se.

Att jämföras med Uganda där vi kan se 1 åringar tulta runt i byn tillsammans med andra barn förvisso som kanske är 2 och 3 år,där föräldrarna hoppas att nån ska köra på barnet så det dör för det skulle ge dem en rejäl summa pengar som mättar övriga familjemedlemmar under en tid.....Det låter osannolikt,men det är tyvärr sant.

 

 

 

                                                                                       Anna