Eddie är ju den enda vi jobbar emot i Uganda. Det finns igen annan som tar några beslut gällande Bristol.

Och det finns ingen annan som ansvarar för dem.

Ibland glömmer man nästan av jobbet han gör,han kan aldrig koppla ifrån. Det händer liksom alltid saker.

Grejen är ju att livet på Bristol inte är rosenskimrande varje dag. Barn blir sjuka,dom bråkar,nån vill åka hem och tonåringarna testar gränserna så det står härliga till...Men han står där,rak i ryggen.

Föräldrar som ska ringas,barn ska till doktorn och tonåringar ska talas till rätta.Lärare som ska vara nöjda och 3 egna barn som också dom har behov som behöver tillgodoses,samt en fru förstås...

 

 

Jag glömmer allt det här ibland men så helt plötsligt kommer det över mig och jag blir så sjukt imponerad av honom.

Nu senast jag var nere så väntade jag en hel dag på att få prata med Eddie.Han var på skolan,på sitt kontor men det var folk inne hos honom hela dagen,olika människor,en hel dag....! Jag hade blivit knäpp i huvudet....!

Till sist kom  jag in i alla fall och då sa han bara "Snälla stäng dörren så sitter vi bara här lite du och jag"

När Eddie pratar så lyssnar man alltid.Han är bara ett år äldre än mig och Jennie men han har så mycket erfarenheter av livet så jag ryser vid tanken.

Han är min absoluta hjälte och min stora förebild i livet (han och min mamma)

Hade jag fått vara nån annan för en dag,då hade jag valt att vara Eddie utan tvekan,jag vet ingen med större hjärta.