Anna....Hur gör ni för att klara det ni gör? Det finns ju andra som har försökt att hjälpa till,men dom har inte klarat det,varför lyssnar folk just på er?

Orden kommer från Eddie och jag vet inte vad jag ska svara...för jag vet inte,och jag förstår det inte heller.

Men på nåt vis så rullar det bara på. Bristol har aldrig varit ett måste för mig och Jennie,därför att vi måste egentligen ingenting.Bristol har aldrig känts som ett företag som man jobbar på utan det finns bara så självklart i hjärtat....Kanske är det just det som ligger bakom? Vi har inget driv för egen vinning skull och det kanske gör det att man jobbar på ett annat sätt?

Hade vi haft valet kvar att fortfarade jobba i det tysta så tror jag att vi hade gjort det än idag,men nånting hände inuti oss och vi valde att jobba mer öppet och mer utåt för att åtminstone försöka visa att våra barn faktiskt finns.

Att visa att trots att Eddie inte har ett endaste dugg egentligen så valde han att viga sitt liv åt andra människor,det om nåt handlar om hjärta.

Jag kan känna Eddies oerhörda tacksamhet bara genom dom skrivna orden och det gör allting ännu lättare.

Han vet att vi finns där,och inte bara vi utan också alla dom andra som valt att se och som valt att göra det dom kan för  Eddie och hans barn...Han vet och vi vet,och den vetskapen gör oss ännu starkare.

 

 

 

Just den här dagen var en magisk dag! Vi var iväg på en talangjakt på ett ställe som heter Bombo och trots äldst instrument och minst snygga uniformer så blåste vårat brassband skiten ur dom andra! Det hörde tillochmed mitt otränade musiköra,och hade jag tvekat det minsta så hade jag kunnat titta på Eddie så hade jag ändå vetat...Han var så sjukt stolt över sina ungar den här dan så han fullständigt lyste.

Vi är inte systrar på pappret men jag tror att vi är det i hjärtat.

 

Anna