Jag längtar verkligen alltid ner till Uganda.Fastän jag vet att det är jag själv som avgör huruvida jag ska åka dit igen eller inte så har jag ändå alltid en viss oroskänsla att nåt ska hända som gör att jag aldrig kommer att se dem igen.Jag vet att om nån  dör så hinner man inte ens ner till en begravning,man skulle inte hinna säga hejdå.

Dom dör och begravs sedan dagen efter,då skulle jag inte ens ha hunnit upp till Göteborg innan allt är över och livet går vidare i Uganda...

Igår var jag längtig så jag nästan dog en smula...Ett långt samtal på Viber med Eddie och sen ett med Sam gjorde det lite lättare att stå ut. Jag avslutade kvällen med att titta på bilder från vår resa förra året...

Jag hade varit i Uganda i 6 veckor när Jennie och dom andra kom ner och vi åkte för att möta dem på flygplatsen...Jag var så pirrig i magen och förväntansfull när vi stod där så jag riktigt känner känslan i magen nu när jag skriver om det! Eivor och Ludvig,Jennie och Felicia och så min egen unge som jag längtat efter så mycket,och så min mamma...hon som ville se vad vi gjort i Uganda för att lättare förstå vad jag pratade om.

Helt plötsligt så stod dom där och vi fick en fantastisk vecka tillsammans!

 

 

 

 

 

 

Anna