Fortfarande,efter alla resor ner till Uganda så håller jag på att lära mig att hitta balansen mellan båda våra världar.

Jag vill så gärna kunna göra det, men än så länge så klarar jag inte det särskilt bra.

Egentligen så tror jag att det hade funkat bättre om det bara hade varit Bristols barn som jag sett framför mig...dom kan vi göra litegrann för iallafall.Vi förändrar inte deras liv totalt men vi påverkar det lite.

Det är fortfarande så att det är våra barn på Bristol som jag ser framför mig när jag ska sova och det är dom jag tänker på för det mesta.Men när det jobbiga kommer in,den där känslan av total orättvisa och när jag vacklar i min tro på att jag nånsin kommer att klara av det vi gör,då är det oftast dom andra barnen som dyker upp på näthinnan...

Barnen som sover på kartonger på gatan.Dom som är smutsiga från topp till tå.Barnet som fick stryk på bussen på väg till Kiwangala,när jag vände bort huvudet fast Sam hade modet att säga till.Barn nummer 21 som bars ut död inlindat i ett vitt skynke från akutavdelningen på Mulago.

Det är då jag ser dom barnen.Barn med tomma ögon utan tro på sin egen framtid.

Hur ska jag veta vilket ben jag ska stå på då?

Båda! Det är det självklara svaret,men det är inte så lätt som man kan tro....

 

 

                                                                                     Anna