Mappen där jag förvarar min bilder på datorn från min 9 veckorsvistelse i Uganda förra året döpte jag till

"Min livs resa". Jag visste inte då vad som skulle komma härhemma några månader senare och jag anade det inte heller.

Alla andra mappar heter bara "Uganda 2012" "Uganda 2010" osv, men inte denna...Nu vet jag att just den här resan blev min livs resa. Så mycket som jag lärde mig under dom 9 veckorna har jag aldrig tidigare gjort och det är också tack vare den resan som jag inte längre är rädd för att stå på egna ben. Jag vet att jag kan det nu,och jag vet att man inte måste veta eller kunna allting från början,men man kan lära sig om man vill.

Här hemma har min stora kille satt ord på många av mina känslor utan att han vet om det.Han läser mig som en öppen bok och han får mig att tänka till och se saker ur ett annat perspektiv.

Att lära av andra handlar inte om ålder,kön eller nationalitet,vi kan alla lära av varandra.

I Uganda lär jag mig saker för att jag vill det.Vi kan åka dit och tro att vi är dom som sitter på all kunskap.

Till viss del gör vi det,vi är mer välutvecklade i vårt kunnande inom många bitar och vi är absolut mer organiserade, men vi lever inte mer och vi kan absolut inte mer om livet än dem...Dom lever verkligen sina liv,vi gör inte alltid det.

Det ligger mycket lycka i att vara en del i det här gänget....Vi har inte alla blodsband med varandra,men vad betyder det egentligen?

Jag fick komma till Kiwangala...Det vackraste stället som jag någonsin sett, och lugnet...det går inte att beskriva.

Jag fick träffa Sams pappas faster som bodde ensam...Det är stunder som jag aldrig kommer att glömma...

Att få äta en middag med 2 världsfina bröder,det är lycka de! På golvet,med händerna,det spelar ingen roll....

Och att få hålla en ny liten kille vars pappa blivit mördad bara 3 månader innan han föddes,det är också en ära..

Och att få se vart Sam faktiskt bodde sina första år...Där han gick igenom saker som präglat honom,men som ändå gjort honom stark...Det gör det lättare att förstå vem han är.

 

Så nog är det som Jennie säger att allt händer av en mening? Vi vet bara inte alltid om det.

 

Anna