Vi har en kille som alltid,alltid är väldigt mån om oss när vi kommer ner till Uganda.Han är alltid med och både hämtar och lämnar på flygplatsen och han vill oss så väl! Han är en lite udda figur och han har haft ett hårt och ensamt liv så både jag och Jennie försöker att finnas där för honom så mycket vi kan. Det går liksom inte att låta bli att tycka om honom.

Han hjälper till med allt! Klädutdelningar,skära frukt vid frukstunder, dela ut mat vid festerna och organisera barnen om det behövs. Kort och gott, Kabiswa finns alltid där.

 

 

Jag har under den senaste månaden haft besvär med ett öra...det blev en öroninflammation till slut och trumhinnan sprack för jag gick inte till doktorn i tid....( Heja mig....)

En kväll så satt jag vid Facebook och Kabiswas alltid lika glada -Mum! How are you? dök upp i chattrutan.

Jag sa som det var med mitt öra och att jag just nu inte mådde helt bra men snart skulle göra det igen.

Han blev så sjukt orolig! Till saken hör att han är lite röda korset ansvarig på sin skola och det betyder att han har fått lära sig litegrann om sjukvård och sånt där och det tar han på största allvar minst sagt.

 

 

Så säger han -Ok,har du vart hos doktorn? Jag säger att jag har det...

-Fick du medicin? Ja...det har jag fått....

-Bra! Tar du också smärtstillande? Och vilar du tillräckligt mycket? Smärtstillande tar jag men vilan är sådär säger jag...

 

 

Till saken hör att jag är snart 40 år och han är 17-18.Han tar mitt tillstånd på fullaste allvar och kollar sedan av hur jag mår varje dag! Så söt! Jag tycker det är så oerhört fashinerande att dom kan ha levt ett helt liv utan att någon direkt brytt sig om dem och ändå har dom sån empati och kärlek i sig för andra människor....det är stort det.

 

Anna