Vi har under en ganska lång tid nu haft en liten flicka med oss som heter Marjorine. Hon har varit ett av få barn med hår kvar och det var det från början som gjorde att man såg henne och mindes henne. Hon kan bli sur våran Marjorine om det inte går hennes väg samtidigt så har hon det största hjärtat man kan tänka sig.

Ludvig som reste med oss ner förra året fastnade för den lilla lite extra och han är idag familjevän till henne.

 

Innan jag reste hem i oktober förra året så berättade Marjorine för mig att hennes syster skulle komma till Bristol nästa termin.Alltid tar man inte allt så allvarligt vad dom säger för ibland så berättar barnen saker som dom faktiskt vill ska hända och inte vad som ska hända.

Men vi pratade om det iallafall och nu när jag kom tillbaka i januari så var det en strålande glad Marjorine som slängde sig upp i famnen på mig.Jag såg inte först att det var hon för att håret var borta,men kramarna från den ungen kan man inte ta miste på. Vi kramades länge och sen tog hon min hand och sa att hon ville visa mig någon,och den någon var hennes lillasyster. Lika söt hon med precis samma leende.

 

2 flickor som blivit bortvalda av sin egen mamma för att mammans nya man inte ville ha dem.Kanske är beslutet taget av kärlek till sina barn men det är ändå svårt att förstå.2 flickor som iallafall nu har varandra och får må bra på Bristol och som bara kommer att åka hem över jul mest troligt.

Storasyster och lillasyster, bara några i raden av barn som inte får det liv som varje barn i världen förtjänar.

 

 

                                                                                     Anna