Tiden går verkligen för fort...det är inte kul längre!
Jag ser tillbaka på bilderna från våra första resor till Uganda.Det känns som en hel evighet sedan men ändå inte.Vad lite vi visste och vad lite vi kunde.Och tänk att det var såhär det skulle bli.
Jag inser att varje resa vi gjort har varit en viktig del av det här.Vi har lärt oss nya saker varje gång.
Från att ha gjort oss helt beroende av den som vi jobbade med förut och då trott att vi aldrig nånsin skulle klara av något själva så är vi nu i en helt annan position,vi ser inga hinder.Eller det är klart att vi ser dem,men vi vet att det går att ta sig över det mesta.
Från att ha varit bakgrundsfigurer,ganska tysta sådana så har vi växt in i det här både Jennie och jag med buller och bång.
Vi vet vad vi kan och vad vi vill,och vi gör det.
Till en början så jobbade vi också med en Eddie som var ganska svår att förstå sig på och som vi uppfattade som väldigt strikt (på gränsen till tråkig) och tyst så är också han idag en helt annan. Vi skrattar hejdlöst tillsammans!Antagligen är också han mer trygg med oss nu än förut och han vet att vi är med honom ända in i kaklet.
Vi gör vad vi kan hela tiden för honom och för barnen,och det stärker nog honom med...
